- Titel: Kristi bruds slav; Mitt liv i sektens hjärta
- Författare: Josefine Frankner & Cecilia Gustavsson
- Förlag: Bokförlaget Polaris
- ISBN: 978-91-7795-262-6
- Antal sidor: 361
- Finns hos: Adlibris / Bokus
Recensionsexemplar från Bokförlaget Polaris, stort tack!
Handling: Josefine Frankner var Kristi bruds allra närmaste tjänarinna, på pass dygnet runt. Hon skötte allt från hennes kroppsvård till hushållet. För första gången berättar hon nu sin historia. Redan som tonåring flyttade hon hemifrån till Knutby och Filadelfiaförsamlingen där. Men det som började med optimism och gemenskap i en idyllisk by urartade totalt. Josefine blev misshandlad, psykiskt nedbruten och hjärntvättad.
Under 25 år förvandlades hon från en trygg och framåt tonårstjej till en robot, vars största skräck var att hamna i onåd. Hon fråntogs rätten att vara mamma till sina två barn, rätten till samliv med sin man och kontakten med sina föräldrar. Hon förlorade också sin värdighet och identitet. Först när det kom fram att hennes dotter utsatts för sexuella övergrepp lyckades hon och familjen bryta sig loss. Josefine frågar sig: Hur kunde jag lära mig att tåla så mycket smärta? Jag var en slav, en slaskhink. Värst av allt var att den här vardagen blev helt normal.
Kommentar: Har sagt det många gånger här mig kommer ni inte hitta i en sekt men jag har alltid av någon anledning fascinerats att läsa om dem. Jag har läst en hel del om Knutby samt lyssnat till olika poddar, så själva historien om vad som skedde där med morden har jag koll på. Det var ändå mycket jag inte visste, så här var det intressant i brist på bättre ord att använda om denna fruktansvärda sekt att läsa om annat än mordet och mordförsöket. Här beskrivs det vardag och våld som pågick när man levde i sekten, många pusselbitar faller på plats.
Mycket stark och smärtsam bok, det är svårt att sätta sig in i hur det är att leva i en annan människas våld, hur hjärntvättad och manipulerad man kan bli av en annan människa. Mentalt och fysiskt våld tas också upp. Det är så sjukt hur funtad en människa är som orsakar så mycket smärta mot andra medmänniskor och jag blir så förbannad, kan inte fatta att Åsa Valdau inte fick ett större straff än vad hon fick. Stundvis smärtsamt att läsa, men någonstans har man hoppet uppe med allt elände då man vet att Josefine till slut tog sig ut.
Jag lyssnade när hon var med på ”Framgångspodden”, man riktigt känner hennes smärta genom vartenda ord hon förmedlar. Otroligt modigt att till slut våga prata ut om hennes händelser trots att det tog många år att ta sig ut.
ZellysBokhylla 